Mot isomorfism i biståndet? En studie om aktuella tillitsmönster och deras konsekvenser för mångfald i biståndets organisering

New Public Management (NPM) och reformer relaterade till NPM har under senare tid kritiserats allt mer. Som ett svar på denna kritik tillsatte regeringen 2016 en ”Tillitsdelegation” som bidragit till att utveckla så kallad tillitsstyrning ämnad för offentlig sektor. Även om biståndssektorn inte har varit föremål för Tillitsdelegationens arbete, är det tydligt att idéer om tillitsstyrning och alternativa styrformer röner ett stort intresse även inom biståndssektorn. Den här studien syftar till att öka vår kunskap om hur bistånds­givare hanterar den osäkra omvärld som det internationella biståndet verkar i. Vilken roll spelar tillit? Vem eller vad litar givare och biståndsmottagare på? Vad kan förklara de tillitsmönster vi ser och vilka konsekvenser får de för organiseringen av bistånd och dess resultat?Tillit kan ses som ett substitut för den förvissning som aktörer inom det internationella biståndet förgäves önskar sig. Det är inte förvånande att tillit länge har ansetts vara en framgångsfaktor för biståndsprojekt och en grundläggande förutsättning för goda biståndsrelationer och aktiviteter. Ny forskning visar att givare försöker hantera sin upplevda osäkerhet genom att överföra tillit från olika ”tillitskällor” till de mottagare och projekt som ska värderas och utvärderas. Tittar vi närmare på praktiken upptäcker vi emellertid en paradox: särskilt givare som befinner sig på betydande distans från slutmottagare på fältet, tycks allt mer förlita sig på opersonliga tillitskällor, såsom generella styr- och mätteknologier, strukturer eller processer. De litar alltså på samma typer av verktyg som stått i fokus for kritiken av NPM-styrningen. Sedan den svenska Politiken för Global Utveckling (2003) har det talats om behovet av en mångfald av aktörer för att uppnå de globala målen och fattigdomsminskning i världen. Detta har inneburit att det idag finns allt fler aktörer samt att nya aktörer, såsom näringsliv, inkluderats i biståndets genomförande. Trots goda intentioner i den svenska multiaktörspolicyn om att främja mångfald i biståndets organisering, och trots att vi har många olika organisationsformer representerade, pekar aktuell data på en ökad isomorfism, d v s likformighet, i hur biståndsprojekten organiseras. Aktörer från olika institutionella kontexter och domäner – föreningar, myndigheter, företag och forskningsorganisationer – blir alltså alltmer lika varandra i sin organisering och generell managementkunskap visar sig vara en viktig gemensam nämnare.Det här projektets övergripande syfte är att utveckla systematisk data om hur mångfaldsmålen i den svenska multiaktörspolicyn efterlevs i praktiken. När är särart ett mervärde också i praktiken? Metoden inbegriper en kombination av större enkätstudier och fokusgruppsintervjuer med intermediärer i olika aktörsgrupper, både de som verkar på distans (från Sverige) och de som verkar längre ner i det intermediära systemet, närmast slutmottagarna av biståndet (i Tanzania). Ambitionen är att utveckla våra preliminära resultat från tidigare fallstudier på en bredare population. Framförallt vill vi se hur avgörande närhet till fältet är för att intermediärer ska lita på och värdera lokal, domänspecifik kunskap och organiseringslösningar. Projektet syftar också till att identifiera och studera variation och motstånd mot likriktning av biståndets organisering. Teori om tillit samt nyinstitutionell organisationsteori kommer att kombineras i analysen som ytterst syftar till att ta fram kunskap om hur mångfald i biståndets former och styrning kan säkras och försvaras.  Vilka är nycklarna är till att våga lita mer på alternativa organisationslösningar och lokal kunskap och vad går annars förlorat?